Oranges are not the only fruit

Så har jag då äntligen öppnat min första Winterson. Och jag börjar med hennes tidigaste. Som jag har sneglat på den och längtat!

Hästkäft

Jag vet att det hela är utagerat nu, och att näthat är sååå september-07 men jag kan ändå inte låta bli att lägga upp den här bilden jag hittade häromdan. Den påminner mig lite om kampanjen "Rör inte min kompis".

Platt fall

"Fallhöjd"
Nick Hornby
**-

Jag önskar att 'Fallhöjd' varit mer som 'Falling down'. En historia om total uppgivenhet som utmynnar i en explosion. Frihet och återvunnen makt genom att inte längre bry sig om konsekvenser. Något tankeväckande sagt om vår vardag. Med en portion svart humor. Men liknelserna slutar vid ett snarlikt namn. Istället är det en platt historia om fyra personer vars vägar korsas på ett hustak på nyårsafton då de alla av olika skäl skall begå självmord. Karaktärerna är ytliga och tråkiga och spåniga och man skiter fullständigt i om de lever eller dör. Jag lät boken dravla på men utan vändning. Sket i sista kapitlet och än idag vet jag inte vad som hände. And I don't care. En tvåa blev det ändå för försöket till något av en historia.

Once again

"Tärningsspelaren"
Luke Rhinehart
***+

visar det sig att jag och The Cure hänger på samma bibliotek.
"Six different ways" inspirerades av boken jag just slog igen.
Heja Robert friskt humör!

Om boken: Intressant, men bitvis tråkig. Hade höga förväntningar.

Things that make you go snap

Bilden upphittad på Arga lappen

Kelly 90210 inser

Det finns två typer av program jag är hooked på: mat och dans. Alltså inte typ 'Tinas mat' eller 'Niklas mat' utan mer Gordon Ramseys typ "make 'em cry-cooking". Hur som helst, och så dansen... Jag ä-ä-älskar 'So you think you can dance' men då säsongen är slut har jag börjat följa Amerikas version av 'Let's dance' som substitut (såg aldrig Anna Book & co, somehow är svenska kändisar sååå tråkiga). Anyhoo - känns som att jag ramblar - Jennie Garth är med, ni vet Kelly 90210.
I senaste avsnittet får man en resumé av hennes dag och man får se henne åka in till dansstudion strax för kl.08 och komma hem och greetas i dörren av sina perfekta barn kl.16.05.
Hennes kommentar: "The hours are crazy!"
Jobba 8-16. Jennie, jag håller med - det ÄR poco loco!

p.s. Varför i hela friden var alla i Bevvan fula? Skulle det inte egentligen handla om snygga priviligerade it-ungar? Är inte Staterna större än att de fick settla för dessa ankungar? Still a mysterium. Klart nu har de ju filat på sina hästtänder för alla pengar de fick för serien men jag pratar innan alla nips & tucs. Ok, de var väl inte bilolyckefula, men ni vet. Eller ja, jo, alla utom Donna då.

p.s. Varför tar Dylan Kelly på boobisen?

Helgen i bilder

Jag är en fågel nu

Förbannat roligt.

Brittsmuts

"London to Brighton"
***

i god anglosaxisk tradition á la 'trainspotting', 'lock, stock...' osv. Få länder kan så naturligt vältra sig i skit som drottingens ö. Huliganer är de allihopa. Är helt tom efter att ha umgåtts i 85 min med gråtande kvinnor, utnyttjade barn och hallikar som kränger flickvännen till polarna. Att personerna dessutom inte engagerar mig så mycket gör att det blir ännu mer människohandel över filmen tycker jag.

I en annan verklighet:
Lyckades skära mig lätt i fingret idag, men det kom hyfsat med blod. Jag har svårt för kroppen och mycket riktigt svartnade det för ögonen och jag fick lägga mig ner då jag annars hade tuppat av. Inser att jag inte skulle överleva den skitiga undre världen särskilt länge.

Pausfågel

medan bloggarinnan går och köper ägg för att laga de
grymmaste fiskburgarna i stan.

När jag blir osäker

i livets större frågor vänder jag mig alltid till allas vår personliga coach - oraklet - Magdalena Ribbing. Frågor som:

"Slippa gäster med pinsamt bordsskick?"
"Skåla i öl på fin fest?"
"Ok att mättmarkera vid fin middag?"
"Hindra biobesökare som vill ut?"
"Bjuds frun eller älskarinnan?"
"Dippa avbiten morot?"

Oh come on people, nog visste ni det också: Dubbeldippning ÄR fel.

Och så det här med klasser hit och klasser dit, hur var det nu igen? Efter att ha läst hennes råd kan jag bara hålla med. Slopar vi begreppen slipper vi ju faktiskt adressera saken. Ytterligare ett problem ur världen. Maggan vet alltid bäst!

Lämnar er att vandra vidare i livet med hennes personliga motto:
"I förmånen att få vara människa ingår ett stort mått av tolerans för att alla andra inte är lika trevliga och väluppfostrade som man själv anser sig vara."

Under ytan

smider jag planer. Jag skall kidnappa mig själv.
Skickar ett vykort när jag kommer fram.

Kär i en alien

"I, Roger (Roky) Erickson, do hereby declare that I am not a member of the human race (not an earthling) and am, in fact, an alien from a planet other than Earth."

Såg den fina dokumentären "You're gonna miss me" och blev hals över huvud förtjust i Roky! Han ska spela i Sthlm och det är slutsålt... Fuck. Måste ha den där personliga assistenten som jag tjatat om förut. Var är hon/han/det? Och framför allt - varför sköter hon/han/det inte sitt jobb?!

En ängslig blick

due to en extrem söndagsångest.

Botemedlet

Jag var helt övertygad om att Robert satt hemma och käkade chips i gillestugan, men icket. Han kletar på svart kajal och tuperar sitt hår i förberedelser för spelningen (!) i Stockholm i februari. Och jag - kommer att vara där. Precis som jag var - 16 år tidigare. Ska man ändå bli gammal, fet och ful, kan man väl ändå bli det jämte forna giganter är min filosofi.

Alla läser

"Snabba cash"
Jens Lapidus
***+

och så även jag. Man vill veta hur det går, inte imorgon, inte i eftermiddag utan genast! Underhållande. Inte alltid trovärdig. Karaktärernas val ofta dåligt underbyggda och blir därför obegripliga för läsaren. Dvs jag. Men tre plus innebär att jag definitivt inte ångrar investerad tid och skulle rekommendera den i höst. Om det mot förmodan finns någon människa i Sverige kvar som inte läst den.

Längtar

tillbaka till ungdomsåren när man var så avslappnad och oaffekterat introvert att man tog sig tid att läsa poesi.

Cut grass
Cut grass lies frail:
Brief is the breath
Mown stalks exhale.
Long, long the death
It dies in the white hours
Of young-leafed June
With chestnut flowers,
With hedges snowlike strewn,
White lilac bowed,
Lost lanes of Queen Anne's lace,
And that high-builded cloud
Moving at summer's pace.
Phil Larkin (1922-1985)

Har besökt både Percy Shelleys och John Keats gravar (de är begravna på Roms vackraste kyrkogård). På Poets' graves håller de koll på sånt.