Fast i min danslokal står även en flygel. Vilken dröm! How NYC. Det är så att man nästan hör Debbie Allen, förlåt Lydia, slå med staven i golvet och kräva min svett.
Lustigt hur jag alltid gått omkring med en vetskap om att jag var da bomb på att dansa och hur genuint chockad jag blev när jag upptäckte ganska omedelbart att jag, utan konkurrens, var sämst i klassen. Något har tydligen hänt under mitt 15 år långa uppehåll. Det går inte att undvika. Den spegelklädda väggen är liksom inte förlåtande.
No comments:
Post a Comment